-

Jag tror jag vågar säga att sommaren är här. Nio dagar kvar till lovet. Två tentor to go. Mitt hår blir bara längre och längre, som ett tecken på att tiden går allt för fort.

Promenerade runt på Botaniska med S idag. Knäppte lite kort, åt glass, pratade framtida middagsplaner och vi satt tysta en hel del också. Det här med tystnad är underskattat är ibland. Som tystnaden på morgonen när man är ensam hemma. Tystnaden på väg hem i en nästan tom buss. Tystnaden som uppstår mellan dig och en nära vän, den som säger allt det som inte kan uttryckas i ord.

Stod i kön på apoteket imorse, med en nummerlapp i handen och bredvid en gammal gubbe. Vi stod där bredvid varandra i kanske tio minuter och när skärmen visade nummer 149 så kollade han på mig och visade sin nummerlapp. 150 stod det på den. "Nästan", sa han med ett leende.

Vill bara släcka alla lampor, stirra ut på den rosa solnedgången utanför mitt fönster och när det rosa har försvunnit vill jag sluta ögonen för att sedan vakna på en annan plats där vi för en gång skull kan vara vi.

Låter mamma klippa mitt hår och alla fönstren stå öppna. Låter ögonen fastna på gården som är på väg att blomma ut. Låter maj värma mina fötter och den vindstilla luften hela min själ. Låter det arga försvinna så att sommaren kan fylla varenda del av min kropp.

Det var en fin morgon med vänner, jordgubbar, solglasögon, flottar, sommarplaner och en hel del välbehövliga skratt och skvaller på en brygga mitt i stan bland myllret av människor. På kvällen firades fantastiska M, ja helt frukstansvärt bra är vad hon är, med jag och S som planerat en överraskning, med tårta, kärlek och alldeles för mycket mat. Men när natten kom låg jag vaken i timmar med ett illamående som vägrade försvinna. Kanske var det på grund av de två stora kopparna kaffe strax innan, kanske födelsedagstårtan som hade blivit för mycket eller kanske var det en sanning som jag tänkt på i månader och till slut fick ur mig. Var det bra eller var det dåligt? Intalar mig själv att man aldrig ska klandra sig själv för att ha varit ärlig, även om man visar sig vara sårbar. Har man varit sann finns det inget att ångra. Och när klockan slog halv fyra och det började ljusna ute samtidigt som fåglarna började sitt kvitter, då somnade jag till slut.

Bitterljuvt är vad livet är. En ständig blandning av de vackraste minnena man någonsin kommer skapa sig och situationerna som med jämna mellanrum lyckas rubba en. Men nu är det maj mina vänner och jag hoppas solen, skratten och de fina minnena läker en snabbare än vad det svåra hinner förgöra.

Det är klart att ensamheten kan slå, och är inte det en universell känsla egentligen? Men stannar jag upp för en stund, ja det kan vara den där stunden jag står på balkongen för att andas in eller den stunden jag äter frukost i en tom lägenhet upplyst av morgonsolen, vilket stund som helst egentligen då man får några sekunder över i total tystnad, då inser jag vilken bra tillvaro man har. Och egentligen är det väl ingen slump för jag har letat mig ur den förvirring som legat till grund för vintermånaderna, och jag tror att jag kan ha hittat rätt denna gång. Lösgjort mig från det och dem som inte gör mig genuint lycklig, och det jag istället står med nu, det är mer fantastiskt än vad ord kan beskriva.